Krigsbakgrunder
Sverige hade förlorat stora områden till Ryssland i efterdyningarna av det stora norra kriget och krigshatten. Kung Gustav III av Sverige väckte emellertid hopp om att de gamla territorierna skulle återställas till Sverige och som ett resultat av att Sverige återinfördes som en av stormakterna. Efter att Ryssland ingick i ett krig med Turkiet 1787 såg Gustav III sin möjlighet komma: när blicken i grannlandet fokuserades på Svarta havet skulle det vara lätt för Sverige att verka i norr. För att vinna kriget bör den svenska flottan ta över Östersjöns dominans genom att överraska Ryssland. Våren 1788 inledde den svenska flottan utrustningsarbete för kriget i Karlskrona och Stockholm samt på Viapori-rött. Detta kom som en överraskning för många, eftersom den svenska flottan långt ifrån var redo för krig och kungen inte hade rätt att inleda ett krig. Den 9 juni 1788 lyfte marinen sitt ankare från Karlskrona Red, och Stockholms skärgårdsskvadron lyfte upp seglen under kungens ledning den 23 juni. Kriget hade börjat.
Artilleri luppar under kriget 1788-90
Under Gustav III-kriget hade artilleriförstoringsapparater många olika funktioner. De användes till exempel för att utföra bedrägeri- och underrättelsesuppdrag. En av uppgifterna för artilleriförstoraren var också att hjälpa skadade fartyg och signalera stridsordningen. Med tanke på sin storlek kunde slöarna orsaka en överraskande stor skada på ännu större fartyg, särskilt fartygsriggning och de svagaste delarna av skrovet utan att själva leda till större skador. Anledningen till detta var tydlig: efter attacken kunde artillerilopparna fly till den karga skärgården, till vilken de större fartygen inte hade tillgång, och sedan snabbt förnya sina attacker. På grund av deras lilla storlek och grunda drag kunde de göra överraskande attacker på fiendens sida eller rygg särskilt bra. Även om kungen hade blivit kär i det snus som Fredrik Henrik af Chapman designade före kriget, var det bara 28 av dem i Stockholmsskvadronen och 27 i Viapori-skvadronen när kriget började. Under kriget märktes emellertid fördelarna med snuset och på kort tid byggdes ett stort antal fler.
Den andra sjöstriden vid den svenska sundet
I början av juli 1790 hade den svenska flottan överlevt den ryska belägringen av Vyborgbukten, trots en till synes desperat situation. Fartygen var dock utspridda i skärgården, så Gustav III beordrade hela flottan att samlas i Sveriges sund. Kungen började förvänta sig en omedelbar attack från den ryska flottan, och det blev snart uppenbart att fienden skulle attackera svenska sundet från söder. Artilleriluppar började signalera sjöstridsordningen till andra fartyg. Den 9 juli vaknade en kammarinna med ett kungligt tillkännagivande att ryssarna skulle inleda en attack.
Efter krigssommaren bestod skärgårdsflottan av totalt 195 krigsfartyg, varav 99 artilleriluppar. Den taktik som används i strid skulle således till stor del baseras på bidrag från små artilleriluppar. Den stridsordning som användes i Sveriges sund försökte belägra fiendens fartyg. Artilleriförstorare placerades på vardera sidan om de större fartygen och lämnade fiendens fartyg instängda mellan de resulterande platserna. Syftet med artilleriluppkommandanten Hjelmstjerna var att vända ryssens högra sida och därmed attackera fiendens fartygs rygg. Manövreringen av det svenska snuset kom överraskande för befälhavaren för den ryska skärgårdsflottan, Nassau-Siegen. Som ett resultat missförstod vissa ryska fartyg orderna som följde attacken, vilket ledde till att många fartyg gav upp striden och gick tillbaka. Samtidigt började havet nå och rörde därmed centrum för den ryska flottan och körde den mot de svenska fartygen. Striden fortsatte långt fram till midnatt tills den ryska flottan flydde från Sveriges sund.
Artilleriloppens bidrag var en avgörande faktor för den svenska flottans seger. Den andra striden vid Sverigesundet var den mest segrande och samtidigt den största sjöstriden som någonsin förts i Östersjön. Fred undertecknades i Värälä den 14 augusti 1790. Inga faktiska gränsförändringar kom överens i avtalet. Trots detta var fred en politisk seger för Gustav III, eftersom fördraget permanent förbjöd Ryssland att fastna i svenska inrikesfrågor.
© 2013 Tykkisluuppi